Hemlös!

En lösning kanske?

Det är så sorgligt - Steve har fått jobb i Oslo (det är jättekul för honom och inte sorgligt alls!) och måste stänga En Trappa Ner! En sida till är alltså en hemlös liten hörna inom kort. Jag letar febrilt efter någon annanstans att husera och tar gärna emot tips, här i kommentarerna eller på kikimahlander@hotmail.com. Jag har ju älskat varenda minut av bokinköp, planerande och cirklande och har känt att jag liksom är på rätt väg... Men - det är väl en mening med allt som sker, och kanske leder detta till något ännu bättre! Jag ger mig inte så lätt!

Lediga dagar kräva nya böcker!

På En sida till finns nu massor av nya BRA böcker! Kom in och botanisera bland nya och gamla pärlor, fyll på semesterförrådet och bejaka läslusten! På lördag tillbringar jag några timmar där, i en fåtölj, med en bok. Hälsa gärna på för att diskutera litteratur, få nya boktips eller bara prata lite!

Total makeover!

Ibland undrar jag seriöst vad det är för fel på mig, varför jag hittar på nya projekt när jag inte ens hinner med de jag redan har igång ... Den fantastiska gångna helgen tillbringade jag till stor del nere i en stekhet källare, helt på eget initiativ! Butiken En Trappa Ner där jag har min bokhörna ligger i en källare och behövde piffas upp tyckte jag. Alltså engagerar jag en (lika masochistisk) kär vän som är professionell butikskommunikatör, tillika god vän med Steve som äger butiken, och som tyckte detta var en kanonidé. Innan termometern fick fnatt och vi svor över vår dumhet... Vi slet som djur och bytte plats på precis ALLT i butiken. Men fint blev det!

Nya böcker!

Idag kom böckerna jag beställt till butiken - 32 nya titlar som jag längtar efter att packa upp! Kan väl inte riktigt hoppas på dåligt väder i morgon, men jag kommer i alla fall att befinna mig på En Trappa Ner för att sortera, placera, arrangera och pyssla! Kvällen borde således ägnas åt att skriva nya boktips och kommentarer till mina ramar i hyllorna... Titta in och säg hej i morgon vettja!

Delade meningar!

Mia Couto: Flamingons sista flykt. Ordfront förlag.

Manfallet var stort, lite typiskt för maj månad, men vi var i alla fall 14 stycken som träffades vid olika tillfällen och pratade om boken. Åsikterna gick minst sagt isär och diskussionerna blev väldigt intressanta!

I den fiktiva staden Tizangara sker märkliga saker. Kriget är slut, och plötsligt börjar de FN-soldater som är där för att övervaka fredsprocessen explodera. Italienaren Massimo Risi kommer till staden för att utreda händelserna. Till sin hjälp får han bokens berättare som ska fungera som tolk. Risi träffar underliga människor och upplever saker han inte förstår. Allt är främmande och konstigt för honom – naturen, traditionerna, sättet att leva och människornas syn på livet och döden.

Mia Couto anser att han som författare har ett moraliskt ansvar att skildra korruption, girighet, våld och lögner. Även i Flamingons sista flykt väver han ihop historien om maktmissbruk med gamla afrikanska seder, trolldom och magi.

Många tyckte den var underhållande, full av humor och dråpliga scener. Några påpekade att det kändes befriande att låta sig svepas med och acceptera det övernaturliga. Det var som att kliva in i en annan värld, och det långsamma uppskattades av flera deltagare. Något som genomsyrar berättelsen är Coutos otroliga kärlek till sitt land. Vi jämförde med Selma Lagerlöf och andra gamla svenska sagor och sägner, och insåg att det inte är så länge sedan våra berättelser innehöll övernaturliga inslag. Jämförelsen med Isabel Allendes och Gabriel Garcia Marquez magiska realism kom också upp. Här kryllar av vishet och en gammal kunskap som värderas högt. Vördnaden för livet, döden och naturen är självklar och någon påpekade att det är en fattigdom, något vi saknar hos oss. Folktron och den ständigt närvarande traditionen uppskattades av många, men det var också just detta som flera andra inte tyckte om.

De flesta tyckte att det politiska och kritiska vävs in på ett väldigt snyggt sätt. Ironiska kommentarer och sarkastiska beskrivningar smygs in i berättelsen utan att ta över. Man anar en skarp kritik mot FN, och ett ”vi och dom” som är tydligt.

Couto har ansträngt sig och lekt med namn och ordspråk. Till exempel hade Jan tagit reda på att  Massimo Risi (vilsen italiensk tjänsteman)betyder gapskratt, Ana Deusqueira (prostituerad) betyder gud vill och Temporina (kvinna som är gammal och ung på samma gång)har naturligtvis med tid att göra.

Medelbetyg 3,5

Spretig cirkel!

Colombines kyss av Adriana Lisboa, Boca Pocky förlag

Vi var 16 personer som träffades vid tre olika tillfällen för att prata om en bok som gett upphov till vitt skilda känslor och åsikter. Mycket spännande!

På en strand utanför Rio de Janeiro går författarinnan Teresa i för att simma och kommer inte tillbaka. Hennes kropp hittas inte och hon antas ha drunknat. Hennes pojkvän försöker hantera sina känslor, ensam och vilsen. Teresa hade precis börjat på sitt nästa projekt, en roman baserad på poeten Manuel Bandeiras dikter. Han fortsätter hennes arbete och börjar skriva boken vi läser.

Någon hade inte läst ut den, några kunde inte koncentrera sig. De fängslades inte och tyckte inte att det fanns något som drev berättelsen. Andra var i det närmaste lyriska och hade njutit av en mild och lite skör känsla, och hade känt sig väl till mods under läsningen. Vi var överens om att språket var bildrikt, poetiskt och vackert, fullt av snygga formuleringar och beskrivningar. Det är en roman som nästan måste läsas långsamt, det händer inte mycket på ytan men där finns många bottnar! En grupp pratade mycket om att det kändes som en kärleksförklaring till livet, konsten och våra relationer. Flera sa att de skulle vilja läsa om den.

Romanen är ett ambitiöst bygge och författaren en intelligent och skicklig konstruktör, det var alla överens om. Alla tyckte inte att det höll hela vägen, andra att det var ett lyckat formexperiment men kanske mer en intellektuell utmaning än en fängslande roman. Eftersom romanen verkligen är baserad på Bandeiras dikter (varje kapitel har namn efter en dikt) pratade vi mycket om att vi kände oss lite handikappade, eftersom ingen av oss kände till den brasilianske poeten. Antagligen missade vi anspelningar och underliggande meningar. Vi hade velat kunna mer om Brasiliens kultur och om Bandeira.  Även när det gäller kopplingen till Commedia del Arte kände vi oss lite för okunniga för att se alla hänvisningar som säkert finns – där finns ju Colombine och där nämns en Pierrot…

I sitt låga tempo gör berättelsen en oväntad vändning i slutet. Det ställer allt på ända, och jag är personligen barnsligt förtjust i metalitteratur och att bli ”lurad” av en skicklig författare!

Bokens utseende och utformning fick mycket beröm. Det är en fin liten bok och till och med i layout och design, i de tecknade vågorna mellan kapitlen och bilderna på flikarna finns tanke och symbolik.

Betygen varierade mellan 0,9 och 4,8! (Jag gav den en fyra).

Medel blev 3,1

Vårkänslor och bokcirklar!

För mig betyder vårkänslor att jag bara vill sitta i solen och läsa, och håller vädret i sig blir det nog mycket av den varan i påsk! I nästa cirkel läser vi Flamingons sista flykt av sympatiske Mia Couto från Mocambique, som jag såg i ett samtal med sin vän Henning Mankell på Bokmässan i höstas. Njut av vårsolen, läs en bra bok (jag har börjat och den verkar lovande!) och kom och cirkla, det är såå roligt! Det finns platser 12/5 och 17/5 (alternativt 18/5 om många hellre vill det). Boken köps i vanlig ordning på En trappa ner och namn, mejladress samt önskat datum lämnas till Steve.

Sen igen...

Ja nu är jag ute i sådär god tid igen... Tänkte sitta i en fåtölj på En trappa ner i morgon och försöka sammanfatta alla intryck av och åsikter om Colombines kyss. Nåväl, ses vi så ses vi! Nu ska jag välja nästa bok att läsa och försöka somna före midnatt som omväxling.

Cirkelavslutning!

I kväll träffades sista gruppen för att prata om Adriana Lisboas Colombines kyss. Det har varit lika fantastiskt roligt som vanligt, och kanske lite extra intressant eftersom omdömena och betygen varit betydligt mer spridda än tidigare. Alltså, det här är rent löjligt roligt! De här träffarna ger mig så mycket och vi har så enormt trevligt. Jag skulle vilja träffa alla cirkeldeltagarna mycket oftare... Något som blev bra den här omgången var också den oplanerade rockaden, med deltagare som bytte grupper och grupper som blev större än planerat. Nu ska jag så snabbt som möjligt sammanställa mina anteckningar från träffarna och skriva en grupprecension. Till dess kan ni ju fundera över om ni verkligen vill missa att vara med i nästa cirkel... Boken är på plats, några datum redan satta och en grupp redan full - återkommer snart med information om nästa bok och "lediga" datum!

Äntligen fredag!

Gårdagens cirkel blev inställd och deltagarna flyttade till andra grupper. Men i kväll smäller det! Första diskussionen om Colombines kyss, och det ska bli så spännande. I morgon är det lördag igen (går inte veckorna väldigt fort?) och jag ska agera bokmal i min hörna på En Trappa Ner igen. Kom gärna förbi och säg hej, fråga om boktips eller bara häng lite!

Torsdag nästa!

På torsdag ska jag träffa första gruppen för att prata om Colombines kyss. Misstänker att det blir den mest splittrade omgången hittills, men vad kul det skulle vara om jag har fel! Det finns fortfarande två platser kvar, 12 och 13 april och ni är alla varmt välkomna att anmäla er i en kommentar eller på min mejl, kikimahlander@hotmail.com. Jag läste drygt halva boken igår, så ni hinner utan problem! Kom igen nu! Det är ju så otroligt intressant och givande!

Ny bokcirkel!

Jag sitter i en fåtölj och tittar på de nya fina hyllorna som Steve har satt upp till mina böcker. Ett besök har jag fått idag, Jan tittade förbi, och det är alltid lika trevligt att prata böcker med likasinnade!

Nu är det dags för ny bokcirkel! Vi ska läsa Colombines kyss av Adriana Lisboa och det finns några platser kvar... Mejla mig på kikimahlander@hotmail.com, skriv en kommentar här eller gå in på En Trappa Ner och köp boken. Glöm inte att säga vilken dag du vill vara med och att lämna namn och mejladress!

Nu ska jag snart stänga av datorn, gå och köpa löparkläder och ta en liten försiktig runda i det kalla men soliga Varberg. Med bra kläder har jag ju inget att skylla på...

Redan helg igen!

I morgon är det lördag och jag agerar bokmal i en fåtölj på En Trappa Ner. Det finns två fåtöljer, så kom gärna in och hälsa på! Jag kommer att ha en dator i knät och en bok inom räckhåll.

Vilken variation!

Ljudmila Ulitskaja: En munter begravning. Bazar förlag.

Den här gången blev det fyra olika grupper (totalt 18 personer inklusive mig) som diskuterade och tyckte. Och vi tyckte ganska olika, betygen varierade mellan 2,5 och 4,5! Det roligaste är att även de som gav boken lägst betyg var glada över att ha läst den. Alla är överens om att en stor del av behållningen med våra cirklar är att få en bok i handen som de inte själva valt och antagligen inte skulle ha läst annars. Resonemangen var lika intressanta och givande som i förra omgången, och jag blev lika speedad och euforisk efter varje träff som jag blev då.

Konstnären Alik ligger döende i sin lägenhet/ateljé i New York. Han är omgiven av sin hustru, en mängd vänner och gamla älskarinnor som vakar dygnet runt, de flesta liksom han själv ryska emigranter (många av dem judar) som bott länge i USA. Det är ett betraktande berättande, ett nedslag i karaktärernas verklighet. Det är värmebölja, luftkonditioneringen har slutat fungera och nästan ingen står ut med att ha kläder på sig. Halvnakna tillbringar de dagar och nätter med att prata, minnas och konsumera avsevärda mängder alkohol. Mitt i allt ihop blir det uppror i Moskva och de blir påminda om, och överraskade av, sina känslor för landet de flytt från.

Det första som kom upp i nästan alla grupper var namnen – de många ryska namnen och smeknamnen som var förvirrande och gjorde det lite svårt att komma in i romanen. Vi var nästan alla tvungna att bläddra tillbaka för att kolla vem som var vem, åtminstone i början.

Alla var ense om att romanen är väldigt filmisk – man ser scenerna framför sig, burleska, mustiga och lite ”Svart katt, vit katt-aktiga”. En del av oss uppskattade bilderna, såg dem som humoristiska och varma medan andra uppfattade hela situationen som deprimerande och tråkig och tyckte beskrivningarna var ytliga och det filmiska nästan som ett manus. Visst är det intressant hur olika man kan läsa och känna för samma bok!

Jämfört med förra boken Ät mig kommer man inte riktigt nära någon person. Där befann vi oss nästan i Myriams huvud medan vi här inte riktigt kommer någon inpå livet. Några tycket att det var negativt medan andra inte alls tyckte att det gjorde boken sämre. Alik är mer som ett nav som allt kretsar kring, än en egentlig huvudperson. Vi var alla ense om att han måste besitta någon mystisk charm som gör att alla vill hjälpa honom och att så många kvinnor faller för honom och accepterar hans bohemiska och ansvarslösa livsstil. I alla grupper kom hjälpsamheten upp, och orsaken till den. De många vännerna samlar ihop pengar till Aliks hyra och räkningar, de finns där som en självklarhet hela vägen till slutet. Handlar det om en konstruerad samhörighet som livet i exil skapar eller är det något nedärvt ryskt?

Många tyckte om språket och beskrev det som mustigt och fullt av fyndiga och målande beskrivningar. De udda och lite kantstötta karaktärerna beskrivs kärleksfullt. De är inte så vackra (med undantag för den apatiska och frånvarande hustrun) och de är inte så lyckade men där finns ingen värdering och inget fördömande av deras sätt att leva sina liv.

Ett plus var också det fina omslaget och sköna formatet!

Medelbetyg 3,6

PS. Att cirkusen, i form av en före detta cirkusartist, dök upp även i denna bok var en ren slump! Hamnar vi på något sätt i cirkusvärlden även i nästa bok får jag kanske börja se det som ett tecken – på något…

Andra träffen...

I kväll träffades andra gruppen för att prata om En munter begravning, och återigen blev det en intressant och oerhört givande kväll! De sprider så mycket glädje och ger mig så mycket energi dessa små cirklar! I morgon och på måndag träffas grupp 3 och 4, sedan är det dags för ny bok och nya cirkelkonstellationer! Jag återkommer med lediga platser och datum...

Första träffen om Ulitskaja

I går träffades första gruppen för att prata om Ljudmila Ulitskajas En munter begravning. Vi satt på En Trappa Ner, så klart, och pratade i över två timmar. Det var lika roligt, spännande och givande som förra gången och jag är så glad att få dela alla dessa härliga människors intressanta och kloka tankar! Vilken lyx det vore att få läsa och prata om böcker på deltid åtminstone! Kanske jag skulle lämna in en Lottorad eller fem...

I morgon är det lördag!

Någon gång på förmiddagen placerar jag mig i en av fåtöljerna på En Trappa Ner och agerar bokmal igen. Jag tar med mig datorn och en god bok, står till tjänst med boktips och ser fram emot sällskap! Titta förbi vetja! Vilken vecka som helst kanske jag kommer ihåg att skriva sånt här i tid också...

Vilken cirkelstart!

Ät mig av Agnès Desarthe, Sekwa

Med tre olika grupper (totalt 16 personer) har jag pratat om denna bok i sammanlagt drygt sex timmar, och jag har njutit av varenda minut! Det har blivit så bra diskussioner, så många intressanta iakttagelser och funderingar har kommit upp, och det har blivit så tydligt att vi läser på olika sätt och att det inte finns några rätt eller fel. Nu ska jag försöka sammanfatta 17 personers tankar om boken… Spoilervarning! I slutet avslöjar jag något som ni kanske inte vill veta om ni inte läst boken!

Inledningen gillades av de flesta. Redan den första meningen ”Är jag en lögnerska?” fångade oss, vi blev nyfikna och ville veta mer. Men några tyckte tvärtom att boken var seg i början, men tog sig allt eftersom. Intressant!

Myriam är en skör, stark och komplex kvinna. Efter att ha blivit utslängd av sin man (varför får vi veta så småningom och det ska inte avslöjas ännu) jobbar hon som kock på en cirkus. När cirkusen tvingas lämna staden blir hon arbetslös och bestämmer sig för att öppna restaurang. Laga mat är det enda hon kan, och av ekonomiska skäl får lokalen även fungera som restaurang. Hon pendlar hela tiden mellan optimism och extremt dåligt självförtroende. Hon har svårt för att ta emot hjälp och tycker inte hon är värd det. På grund av det som hände för länge sedan ser hon sig själv som ”den värsta giftspriderskan som världen har skådat” och hon säger att ”godhetens mysterium skrämmer mig”. Enligt en deltagande psykiatriker hänger porträttet av Myriam ihop psykologiskt – vilket de flest av oss övriga, lekmän, höll med om. Tack och lov utvecklas hon med tiden, lär sig ta emot hjälp och vågar släppa in människor och inleda relationer.

Maten spelar stor roll i romanen och flera av oss blev hungriga, inspirerade och imponerade (hon lagar enorma mängder avancerade rätter på relativt kort tid). Vi enades om att maten fungerar som en sinnebild för henne, ett sätt att uttrycka känslor och sinnlighet. Det blir ett sätt att kommunicera, hon vill bli älskad och lagar sin mat med kärlek och kreativitet. Som den rädda och brända kvinna hon är tar hon på det viset inga känslomässiga risker. När en gäst beställer det bästa hon har är hennes svar: ”Mig, tänker jag, ät mig, men säger det inte, för det går ju på ett ut.”

Språket fascinerade oss alla. Där finns en behaglig fransk känsla och melodi. Det är kreativt, spirituellt och exakt. Varje mening betyder något, minst två personer berättade att de fått börja om, läsa långsammare för att varje mening är så mättad med betydelse. ”Jag blev nästan andfådd.” Flera framhöll det uppfinningsrika språket, att man kan slå upp vilken sida som helst och hitta minst en fantastisk mening. Hennes resonemang med sig själv är genialt framställt och fullt av drastiska och humoristiska formuleringar. Språket hänger också ihop med psykologin på ett trovärdigt och gripande sätt.

Bipersonerna är också intressanta. Vi skulle till exempel gärna läsa mer om Ben, den hemlighetsfulle räddande ängeln! Den enda som inte känns övertygande är sonen, det höll vi alla med om.

Minus fanns det inte många! Stor enighet rådde dock om att slutet var för abrupt och kändes påskyndat och inte så trovärdigt. Omslaget är inte så viktigt, men vi tyckte alla att det var fint men missvisande – så ser inte Chez moi ut! Vi vet, för vi har varit där och stortrivts!

Nu kommer spoilern!

Längsta och livligaste diskussionerna handlade, inte oväntat, om Myriams relation till sin son Hugo. Kan den örfil hon får av sin man medföra att hon slutar älska sonen? Är det inte något hon inbillar sig, för att straffa sig själv? Under hela sonens uppväxt präglas hennes tillvaro av vad hon inte känner. Är hon rädd att bli avvisad? Är det därför hon tyr sig till och visar riskfri ömhet mot sonens kamrat? Den mycket märklige Octave som flera år senare dyker upp, förför Myriam och orsakar den definitiva splittringen i familjen. Mot slutet, när Hugos flickvän besökt henne, är det tydligt att hon visst älskar sin son och har gjort det hela tiden. Hans agerande och det han säger när han träffar sin mor efter sex år, är det enda som får oss att protestera. Vad kommer de orden ifrån? Dessutom borde han väl inte må riktigt så bra och verka riktigt så oberörd?

Medelbetyget blev 3,94! (Mitt eget ändrades under diskussionerna från 4 till 5…)

Lördag 5 mars

I morgon lördag, eller egentligen idag ser jag nu, kommer jag att häcka i en fåtölj på En Trappa Ner och agera bokmal. Jag skulle bli jätteglad om någon kom in och satte sig i den andra fåtöljen och pratade med mig om något intressant, böcker till exempel... Jag inser ju att den här informationen kommer ut liiiite sent, men bättre sent än aldrig etc. etc.

Bokcirkel nummer två

Boken är beställd och finns på En Trappa Ner. Vi ska läsa En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja och jag har satt upp fyra datum för olika grupper att träffas och prata bok. Två av grupperna är redan fulla. Jag vill inte att vi ska vara fler än sju med mig, det är lagom för att alla ska hinna prata och lyssna på varandra. Det är viktigt att alla känner att de får tid och utrymme att delta och att diskussionen kan flöda under kontrollerade former! Är man för många blir det lätt grupperingar och man pratar med den som sitter närmast, roligast om alla är engagerade i vad alla säger tycker jag!
I skrivande stund (som i vanlig ordning är alldeles för sen) finns plats kvar i följande grupper:

16/3 två platser kvar
21/3 fyra platser kvar

Släng er på mejlen och anmäl er till mig! (kikimahlander@hotmail.com)

Bokcirkel nummer ett

Nu har vi avslutat en sida tills första bokcirkel. I tre olika grupper har vi diskuterat Agnès Desarthes Ät mig, från sekwas förlag och det har varit fantastiskt roligt och givande! Jag ska samla ihop alla tankar, intryck och reflektioner och så snart som möjligt återkomma med en grupprecension. Boken till cirkel nummer två är utvald och inköpt. Jag skickar alldeles strax ut ett gruppmejl till alla som anmält sitt intresse och meddelar tider för cirkel nummer två. Jag har ju min gamla vanliga blogg Den besatta där jag skriver om det jag läser och vill läsa i största allmänhet. Den här sidan är tänkt att vara informationskanalen för en sida till, där jag berättar om nyinkomna mästerverk, bokcirklar och annat som kan tänkas hända.