Ät mig av Agnès Desarthe, Sekwa
Med tre olika grupper (totalt 16 personer) har jag pratat om denna bok i sammanlagt drygt sex timmar, och jag har njutit av varenda minut! Det har blivit så bra diskussioner, så många intressanta iakttagelser och funderingar har kommit upp, och det har blivit så tydligt att vi läser på olika sätt och att det inte finns några rätt eller fel. Nu ska jag försöka sammanfatta 17 personers tankar om boken…
Spoilervarning! I slutet avslöjar jag något som ni kanske inte vill veta om ni inte läst boken!
gillades av de flesta. Redan den första meningen
”Är jag en lögnerska?” fångade oss, vi blev nyfikna och ville veta mer. Men några tyckte tvärtom att boken var seg i början, men tog sig allt eftersom. Intressant!
Myriam är en skör, stark och komplex kvinna. Efter att ha blivit utslängd av sin man (varför får vi veta så småningom och det ska inte avslöjas ännu) jobbar hon som kock på en cirkus. När cirkusen tvingas lämna staden blir hon arbetslös och bestämmer sig för att öppna restaurang. Laga mat är det enda hon kan, och av ekonomiska skäl får lokalen även fungera som restaurang. Hon pendlar hela tiden mellan optimism och extremt dåligt självförtroende. Hon har svårt för att ta emot hjälp och tycker inte hon är värd det. På grund av det som hände för länge sedan ser hon sig själv som
”den värsta giftspriderskan som världen har skådat” och hon säger att
”godhetens mysterium skrämmer mig”. Enligt en deltagande psykiatriker hänger porträttet av Myriam ihop psykologiskt – vilket de flest av oss övriga, lekmän, höll med om. Tack och lov utvecklas hon med tiden, lär sig ta emot hjälp och vågar släppa in människor och inleda relationer.
Maten spelar stor roll i romanen och flera av oss blev hungriga, inspirerade och imponerade (hon lagar enorma mängder avancerade rätter på relativt kort tid). Vi enades om att maten fungerar som en sinnebild för henne, ett sätt att uttrycka känslor och sinnlighet. Det blir ett sätt att kommunicera, hon vill bli älskad och lagar sin mat med kärlek och kreativitet. Som den rädda och brända kvinna hon är tar hon på det viset inga känslomässiga risker. När en gäst beställer det bästa hon har är hennes svar:
”Mig, tänker jag, ät mig, men säger det inte, för det går ju på ett ut.”
Språket fascinerade oss alla. Där finns en behaglig fransk känsla och melodi. Det är kreativt, spirituellt och exakt. Varje mening betyder något, minst två personer berättade att de fått börja om, läsa långsammare för att varje mening är så mättad med betydelse. ”Jag blev nästan andfådd.” Flera framhöll det uppfinningsrika språket, att man kan slå upp vilken sida som helst och hitta minst en fantastisk mening. Hennes resonemang med sig själv är genialt framställt och fullt av drastiska och humoristiska formuleringar. Språket hänger också ihop med psykologin på ett trovärdigt och gripande sätt.
Bipersonerna är också intressanta. Vi skulle till exempel gärna läsa mer om Ben, den hemlighetsfulle räddande ängeln! Den enda som inte känns övertygande är sonen, det höll vi alla med om.
Minus fanns det inte många! Stor enighet rådde dock om att slutet var för abrupt och kändes påskyndat och inte så trovärdigt. Omslaget är inte så viktigt, men vi tyckte alla att det var fint men missvisande – så ser inte Chez moi ut! Vi vet, för vi har varit där och stortrivts!
Nu kommer spoilern!
Längsta och livligaste diskussionerna handlade, inte oväntat, om Myriams relation till sin son Hugo. Kan den örfil hon får av sin man medföra att hon slutar älska sonen? Är det inte något hon inbillar sig, för att straffa sig själv? Under hela sonens uppväxt präglas hennes tillvaro av vad hon inte känner. Är hon rädd att bli avvisad? Är det därför hon tyr sig till och visar riskfri ömhet mot sonens kamrat? Den mycket märklige Octave som flera år senare dyker upp, förför Myriam och orsakar den definitiva splittringen i familjen. Mot slutet, när Hugos flickvän besökt henne, är det tydligt att hon visst älskar sin son och har gjort det hela tiden. Hans agerande och det han säger när han träffar sin mor efter sex år, är det enda som får oss att protestera. Vad kommer de orden ifrån? Dessutom borde han väl inte må riktigt så bra och verka riktigt så oberörd?
Medelbetyget blev 3,94! (Mitt eget ändrades under diskussionerna från 4 till 5…)
